Vissa händelser i livet minns man bättre och tydligare än andra och ett sådant är mina vistelser på Johannesberg. På sommarlovens första dagar satte jag mig på bussen från Ljusdal till Los för att där byta till Kvarn-Anders Taxi. Vid ankomsten till ”grinna” på Johannesberg kom alltid mormor ut på gården och hälsade glatt välkommen.
På Johannesberg sken alltid solen och där fick man förtroendet att hantera lien, köra häst bakom plogen, trillan eller höharvan. Något som ytterligare förstärkte känslan av att man var en ”stor kar”
var att hos mormor fick man dricka kaffe. Ville man chilla var det bara att springa till kalvarna och så fick dom suga på fingrarna. Mysigt!
Trots att mormor hade elva egna barn var även vi barnbarn välkomna att vistas där – längre eller kortare perioder.
Johannes Elofsson Granqvist, född 10 juli 1846, Bälgmarkstorp, Gräsmark, Värmland, var Pers far. Han var född och uppvuxen på ett bruk i Gräsmark. Far; Elof Elofsson, född 1810 och mor Britta Håkansdotter, född 1815. Johannes hade åtta syskon.
Eftersom arbetstillfällen på bruken sinade begav sig Johannes norrut till Hälsingland där inkomstmöjligheter fanns i skogsbruket.
Johannes träffade då Karin Andersdotter från Kårböleskog och de fick fem barn; Per född 1882, Viktor och dottern Hilda samt ett tvillingpar varav en dog mycket ung.
Marta Matilda Granqvist, född Wallberg 7 juli 1898 i Skräddarbo, Alfta Församling. Hennes far var Lars Wallberg, född 11 juni 1859 och modern Marta Andersdotter, född 11 februari 1864. Marta hade även tre bröder; Alfred, Lars och Ville.
Familjen flyttade tydligen till Borrsjö 1905.
Per och Viktor fick överta Torpet och Johannesberg.
I källaren på Johannesberg finns ett årtal inristat – 1891 tror jag. Då var alltså Johannes ca 45 år och då kanske det var han som byggde upp delar av Johannesberg? Innan dess bör platsen redan tidigare varit befolkad då det finns spår av tidigare bosättning.
Som jag minns Johannesberg blev jag mycket besviken när elströmmen kom till gården på 50-talet eftersom jag tyckte det var så mysigt med skenet från fotogenlamporna. Lena minns att på vår tid var det fotogen- och karbidlampor som användes. En var en sk gaslykta som alltid hängde över köksbordet, den läkte och hårdbrödet smakade alltid fotogen. En liten fotogenlampa tändes när man skulle gå in i kammaren eller upp till lillrummet. En sk stallykta tändes när man skulle ut på dasset. Det var Ragnars uppgift att följa med mig dit säger Lena.
När jag var 6-7 år hände det sig en lördag att Kerstin och Siv planerade att åka på dans. Det var en yngling som erbjöd sig att hämta och skjutsa hem flickorna – med bil! Huruvida det var föraren eller bilen som var mest intressant vet jag inte.
När kvällen närmade sig och flickorna var i full färd med att göra sig fina funderade jag på hur detta skulle kunna avvärjas – det var ju betydligt roligare när Kerstin och Siv var hemma. När bilen svängde upp på gården sprang jag ner till grishuset för att genomföra min sluga plan, dvs att släppa ut grisen ur grishagen och därmed var planen fullbordad. I stället för att jaga brudar på dansgolvet fick ynglingen med bilen vara med och jaga grisen på Johannesberg.
Som alla johannesbergsflickor så älskade Kerstin och Siv att dansa och när det inte fanns någon annan kavaljer, så beordras jag upp på ”dansgolvet” uppe i fäxet och där tog jag mina första danssteg till tonerna från Folkes stenkakor och vevgrammofon -dåtidens discoanläggning. Nybörjarstegen var två steg åt vänster och ett åt höger. Dessa danskurser minns jag med stor tacksamhet ännu idag även om dansstegen har modifierats.
De djur som jag minns fanns på Johanneberg var ju hästen, kossorna, kalvarna och grisarna och så katten så klart som alltid fick en mjölkskvätt av Marta när hon mjölkade korna.
Före min tid hade man även får och höns – allt för ett självhushåll med elva barn. Folke berättade att Per var en tusenkonstnär vad gällde jordbruk/skogsbruk och snickerier, men det fanns även en smedja strax bortom lidret där han smidde det som behövdes. Dessutom tillverkade han barnens skor.
Branden, när boningshuset brann ner till aska, bör ha inträffat omkring 1930 eftersom pigan i huset räddade Aina som låg i barnvagn och som då kanske var ett år. Per som då befann sig på skogsarbete – på den tiden bodde man långa perioder i skogskojor – visste inget om katastrofen förrän han kom hem och fann huset i ruiner. Barnen hade då utackorderats ut till familjer i angränsade gårdar.
Korna gick ju fritt i skogen på sommaren och jag kan ännu hör Marta kauka på korna (locka på korna på kvällen för att de skulle skynda sig hem för att bli mjölkade). Även hästarna fick semester på sommaren och släpptes lösa i skogen där dom fann andra kompisar. Sedan var de svåra att hitta och att dessutom locka hem till gården igen kunde vara arbetskrävande och tidsödande.
Elsa har berättat att när hon var mycket ung och blev svårt sjuk var tvungen att besöka ett sjukhus. Då fick hon låna en cykel av Per och Marta för att cykla till Ljusdal, 7 mil, för att få sjukhusvård.
Så småningom – innan elen kom till gården – fanns en batteridriven radio på Johannesberg och enligt Sigrid tyckte Per om att lyssna på gammeldansmusik på lördagskvällarna. När batteriet tog slut måste det skickas till Los för uppladdning och då var man utan radio i gissningsvis minst en vecka.
När våra mödrar blev dansmogna, vilket inträffade i tidig ålder antar jag, fick dom, efter att hårlockarna krullats med spiskroken, cykla till Kårböle, 1,5 mil, för att bli uppbjudna på dansbanan. Efter hemfärden på natten (tidig morgon) i rejält motlut, blev de många gånger anmodade av Marta att direkt vid hemkomsten börja med ladugårdssysslor så som mjölkning, mockning, separering osv.
n av Sigrids första anställningar var hos Värdshuset Pilgrimen i Kårböle – förmodligen i mitten av 30-talet. Första uppgiften blev att hämta hö i ladan för att lägga i madrassen.
Husförhör på Johannesberg
Marta har berättat att det var lite nervöst inför dessa besök – allt skulle var i ordning. Aina minns ett besök av prästen och hans fru och då samlades man i salen – ett rum som endast fick besökas vid högtidliga tillfällen som t ex vid jul. Det går ju att föreställa sig vilka kakfat – med minst sju sorters kakor – och med Martas nybakade daschter och varma färska bullar som dukades upp vid sådana tillfällen.