När jag kom till Johannesberg så var Gun, Folke, Kerstin, Siw och Ragnar kvar. Ganska snart så flyttade Gun och Kerstin, så småningom så flyttade även Siw. Jag var för liten för att  minnas dem från den tiden. Däremot så har jag naturligtvis många härliga minnen från dem senare i livet. Jag har flest minnen från Ragnar från min uppväxttid. Vi var ju närmast i ålder. 

Ragnar var det enda barnet som föddes på BB. Det hade kunnat gå illa men tack före modersinstinkten så löste det sig. Det var nämligen så att det var 2 kvinnor som förlöstes samtidigt, mormor och fru Söderström, Los. När de nyfödda barnen bars in, på den tiden fick inte de nyblivna mammorna sina bebisar på bröstet direkt efter förlossningen, till kvinnorna så sa de båda två att det var fel barn som de fått! Barnmorskan blev helt förtvivlad och de båda nyblivna mammorna fick lova att inte skvallra för doktorn!

För de större barnen så var minstingen Ragnar en busig lillebror, för mig var han en busig och trygg storebror. Det var han och jag mot världen, i alla fall min upplevelse.

Så jag längtade på dagarna till dess Ragnar skulle komma från skolan. Så här i efterhand så är alla minnen roliga, även de som då var mindre roliga upplevelser. Kan ge några exempel:

Ragnar och Åke Norell från Borrsjö hade byggt en koja i Kalvhagen. Jag smög på dem och såg att de smygrökte. Smart (?) som jag var så skrattade jag och sa att jag skulle skvallra till mormor. Blev då jagad av Ragnar och slängd upp på källarkullen som då i mina ögon var oändligt hög och farlig.

Ragnar och Åke Norell satt på kammaren, det stora rummet på övervåningen. Jag smög in och satte mig bakom en tidning. Kommer inte ihåg om jag ens kunde läsa då. Blev uppmanad att gå ut därifrån vilket jag naturligtvis inte lydde. Blev då kastad av Ragnar ut i hallen, hamnade ända borta vid fönstret.

Ragnar och jag åkte rattkälke ner för vägen, hamnade nästan i Borrsjö. Ragnar sa att om det kommer en bil så kastar jag dig in i skogen. Jag skrattade för varför skulle det komma en bil då? Det kom väldigt sällan någon bil. Förmodligen hade Ragnar hört ljudet av en bil för rätt som det var så kom det en bil. Blev kastad över snöplogkanten långt in i skogen.  

Det var Ragnars uppgift att följa med mig på “dasset” på kvällarna. Mormor ropade på honom så det var bara för honom att tända stallyktan och traska iväg. Det var kallt och mörkt. Is på “skåran” där man satt.

Ragnar var arg och sa att “kan du inte lära dig att skita på dagarna”?? Besöket gick inte fortare efter dessa kommentarer!

När jag fyllt 15 år  och konfirmerat mig så fick jag gå på dans varannan lördag förutsatt att jag fick åka med Ragnar!  Vilken hållhake han hade på mig och vad jag krusade. Strök hans skjortor och pressade hans byxor. Vill minnas att några gånger ville han inte ha mig med. I vuxen ålder kan man inse detta men det var väldigt svårt att förstå vid den tidpunkten. En oerhörd besvikelse och frustration!

Vid ett tillfälle så pressade jag hans byxor med dubbla pressveck. En gång stal jag ett paket kondomer som jag hittat i hans kavaj och gömde under en sten nere vid kornladan. Fick aldrig veta om han saknat det!

De gånger jag fick följa med honom på dans var jag oändligt lycklig. Att Ragnar var duktig att sjunga vet ju alla men att han dessutom var en charmant dansör kanske inte alla vet. Kunde ibland höra hur flickorna viskade till varandra “titta Ragnar är här”. Efter dansens slut så hände det allt som oftast att någon flicka skulle skjutsas hem. Jag fick då ibland följa med in på kaffe, men många gånger fick jag sitta i bilen och vänta. Det kunde bli ganska kallt men vad gjorde väl det, såg redan framemot nästa dans tillfälle. Vi sjöng hela vägen hem på småtimmarna så att vi skulle hålla oss vakna. Ibland satt jag och skrapade vindrutan ren från is för det var inte alltid som det fanns värme i Folkan. Det kunde bli många mil för vi for från Härjedalen i ,norr till Dalarna och till södra Hälsingland, helt beroende på vilken orkester som spelade.

Efter att jag flyttat ner till Stockholm så åkte jag alltid hem på somrarna och hjälpte till med slåttern.

Då jobbade vi på dagarna, åkte till Borrsjön och badade, åt kvällsmat och sedan iväg på någon logdans. Sov några timmar och sedan började det om igen. Så höll vi på de veckor som jag var hemma.

Det blev lite uppehåll i vår kontakt några år. Livet kom emellan. Så glad jag blev när Ragnar träffat Inger. Alla sa att det var synd att Ragnar inte fått några barn, han var så barnkär och alla syskonbarnen älskade honom. Nu fick han 4 bonusbarn och sedermera 7 barnbarn.

Efter det att jag träffat Bosse så återupptog vi vår kontakt. Flera gånger var vi på Country Festival i Furuvik, så många roliga minnen. Glömmer aldrig första gången vi skulle träffas där. Ragnar mötte oss vid infarten till campingplatsen där han och Inger kommit före oss och parkerat husvagnen. Han stod där lång och reslig med sin ljusa cowboy hatt, bruna mockaväst och jeans. Tankarna föll direkt på JR Ewing, Dallas.

Ragnar var engagerad i kyrkorådet och han var också kyrkovaktmästare. En gång åkte Bosse och jag till Los utan att tala om för Ragnar. Vi visste att han skulle vara i kyrkan på söndagen. Vi smög oss in och satte oss längst bak. Ragnar kom med kollekthåven, fick syn på oss och spontant utbrast,

“vad i hel….. vad djäv….) de få kyrkobesökare som befann sig i kyrkan vände sig alla om och började skratta. Man säger att man inte ska svära i kyrkan, men Ragnar kunde och jag är helt övertygad om att han blev förlåten från Högre ort. Alla älskade Ragnar.