Det sägs att precis innan man dör ser man hela sitt liv i någon sorts repris. Det säger i alla fall dom som haft ”nära döden upplevelser” och som återuppvaknat till detta livet.
En nära bekant till mig berättade en gång för mig att han i samband med flottningsarbete efter Ljusnan skulle lösgöra en ”bröt” och när dessa timmerstockar lossnade kom han att hamna i vattnet under dessa väldiga timmermassor. Som tur var lyckades några flottningskamrater på något sätt få upp honom ur vattnet men då hade han redan varit ”på andra sidan”. Arbetskamraterna lyckades skaka liv i honom men det var med väldig motvilja som han ”kom tillbaka” eftersom det var så ljust o vackert på ”andra sidan”
Jag ska här redan när jag fortfarande är i livet försöka att återskapa mitt liv i någon sorts repris av de händelser (stora o små) som fastnat i mitt minne. När jag ”gått runt hörnet” går det nog inte.
Barn o ungdomstiden
Jag föddes den 20 april 1940 (enligt uppgift från min mor Stina på sofflocket i köket) på bondgården Käcks i Veckebo by i Färila socken. Det var alltså den tid när andra världskriget hade startat. Bland de första minnen som jag har från 4-6 års åldern är att det fanns mycket hästar,kor, höns,får,getter och grisar på gården. Det fanns då ganska många som bodde på gården och dom som levde o arbetade på gården fick slita o arbeta mycket hårt. Dom som slet mest var nog morfar Mårten och hans syskon Magnus o Kerste som sedan slutet av -20 talet bl.a arbetat med att uppföra den nya stora ekonomibyggnaden.
Deras far Erik var 41 år gammal när han omkom i samband med skogsarbete när Mårten var 15 år.
Denna vinter körde Erik ett timmerlass nedför Långberget och ”skakelträet” lossnade och Erik försökte bromsa timmerlasset med fötterna varvid ena benet gick av. En olycka som man lätt skulle klarat av idag. Men inte då. Erik dog på Ljusdals sjukstuga efter en par veckor.
Då blev syskonen Magnus , Mårten o Kerste dom som fick driva jord o skogsbruket vidare
Detta arbete tillsammans med allt övrigt jobb sommartid med t.ex. plöjande, (foto) harvande,mockande,sådd,slåtter,skördande samt hårt skogsarbete vintertid gjorde nog att det inte fanns någon annan tid för något annat än arbete o arbete. Min mor Stina o hennes systrar Ellen o Anna-Britta fick tidigt lära sig vad det innebar att leva med Mårten som ”arbetsledare”.( tex att köra hem grus i ”tippkärror”på nätterna när det övriga hårda slått-eller skördearbetet var avslutat för dagen. Det pågick ju uppförande av lagårds o bostadsbyggnad samtidigt). Mårten hade hårda krav på sina anhöriga men de största kraven hade han på sig själv. Ett ex. på sin arbetsdag brukade grannen ”Jäcken Olle” berätta som när han klev upp tidigt på vintermorgnarna vid fyra halvfemtiden för att med häst o timmerokälkar begav sig upp den långa basvägen mot Långberget för att hämta sin timmerfora och när han då brukade möta ”Käcks Mårten” som då var på väg ner för berget med sin timmerfora. Alltså hade Mårten måst kliva upp vid ett tvåtiden på natten. Dock visste ”Käcksfolket” om att Mårten tidigt gick och lade sig direkt efter kvällsgröten vid åttatiden på vinterkvällarna för att orka med sitt tunga arbete.
I början av 40-talet började det att komma några bilar (typ T ford el.likn) till gården men eftersom det var krigstider så fanns det inga drivmedel till dessa fordon annat i bästa fall gengas, så det bästa min morfar kunde göra med dessa fordon var att palla upp bilarna på några stubbar el.likn. och plocka av hela underredet och göra ”gummihjulshästvagnar” av dessa underreden .Tidigare fanns det endast sk.”skarsptrillor” med järnskodda trähjul att använda vid tex höbärgning,tröskning av säd o likn transporter.
S.k ransoneringskuponger måste man visa upp när man skulle handla vissa varor men på bondgårdarna hade man den fördelen att det fanns tillgång på kött,bröd,mjölk etc
Mor Stinas hemstickade långstrumpor var ingen angenäm sak att sätta på sig på mornarna eftersom dom stacks som ”igelkotttaggar”.Men dom var i alla fall varma dessa kalla krigsvintrar på 40 talet
En tragisk händelse som jag minns särskilt väl var när min kusin Jan-Erik blev ihjälsparkad av en häst när han i ett obevakat ögonblick gick in i en ”hästhage” där en unghäst sparkade honom så illa att pojken som då var 2 år avled dagen efter på Ljusdals sjukstuga. Alla som bodde på gården blev oerhört förtvivlade av denna händelse att man hade missat att se till den lille pojken men eftersom detta var under en mycket arbetsintensiv tröskningsperiod på gården så var alla upptagna med div. göromål. Mest gripande o sorgligt var det naturligtvis för Jan-Eriks föräldrar Ellen o Martin men även morfar Mårten o mormor Anna blev mycket hårt tagen av denna händelse. Han orkade inte se denna häst längre utan han lät omgående skjuta hästen.
Vi fick besök av några poliser efter händelsen som skulle försöka att utreda vad som hänt och att man var inte så säker att hästen var den skyldige till olyckan.
Det fanns nämligen ett sk.”röskors” inom denna hästhage och man trodde att det kunde ha varit så att pojken klivit upp på detta hässjeröskors och ramlat ner från detsamma.
Jag tror att dessa poliser inte gjorde någon större utredning utan nog bara konstaterade att en tragisk olycka hade skett och att pojken då redan avlidit. Om olyckan skett idag hade man med största sannolikhet kunnat räddat pojken som då dog av en sprucken mjälte.
Skoltiden
De två första skolåren gick jag i Södra Veckebo småskola och hade en mycket snäll småskollärarinna (Nina Hansson) som lärde oss grundläggande läsning, räkning samt att rabbla upp div. psalmverser utantill. Dessa första år fanns ingen matbespisning vid skolan utan medhavda mjölkflaskor o smörgåspaket från hemmet gällde. Det var mkt. spännande att byta smörgåsar med någon kamrat som man tyckte hade godare sådana.
Ordet mobbning var inte uppfunnit ännu men några av mina skolkamrater blev mycket hårt ansatta.
Jag klarade mig undan sådant men brukade ofta slåss med Lasse Hammargård.
Jag gick i 7 -årig folkskola och efter denna skolgång fick jag själv avgöra om jag skulle fortsätta att studera eller ut i arbetslivet Jag valde det senare trots att mina lärare tyckte att jag borde skaffa mig utbildning. Mina föräldrar gav mig friheten att själv avgöra men talade nogsamt om att det inte fanns så många arbetstillfällen att välja på än just jord o skogsarbete om man inte studerade vidare .Och då valde jag att arbeta inom båda dessa yrkesområden eftersom jag ändå skulle bli bonde som morfar och min far.
Ungdomen (14-20) år Skogs- o jordbruksarbetartiden)
När arbetet med jordbruket avslutades på senhösten och det mesta av djurskötseln (mjölkning, utfodring av olika djur, mockning etc.etc.) kunde skötas av hemmavarande kvinnor begav sig karlfolket av sig till skogs. Någon äldre karl som inte orkade med det tunga o hårda skogsarbetarlivet var kvar hemma för att hjälpa till med att köra hem hö från de utspridda småladorna.
Det var då dags för skogsarbetarna att att packa ryggsäckarna med t.ex. bröd, fläsk, korv, pölsa, bönor, potatis, cornedbeef, torrmjölk mm samt alla vadmalskläder långkalsonger,tygskor pälsmössor, handskar etc, som behövdes för att leva hårt skogsarbetarliv åtminstone till i mitten av maj.
Sedan skulle det lastas höknippen, havresäckar , selar, släp- o timmerkälkar skaklar som tillsammans med hästarna skulle lastas på den ” hästfinka” som fanns fastsatt i flaket på en större lastbil som tidigt tex en måndagsmorgon skjutsade allt detta till någon lämplig avlastningsplats vanligtvis i nordvästra Hälsingeskogarna för att sedan sela på hästar o spänna för timmerdoningar samt åter lasta på all utrustning för att ta sig fram till den utkylda skogskoja som man skulle bo i för längre eller kortare tid beroende på omfattningen på avverkningen.
Eftersom hästarna var mycket viktiga gällde det att först installera dom i ett lika utkylt stall och förse dom med täcke på ryggen hö, havre o vatten från vintertid någon isvak som höggs upp i en närliggande bäck,sjö eller å
Sedan gällde det att hitta några vedpinnar för att få fyr i hågon gammal igensotad järnspis ’
Vedsågning o vedhuggning var vanligtvis helgarbete
Beroende på om jag skulle vara ” lastkarl” åt min far eller om jag själv skulle köra topp- eller fläckbarkat timmer och helbarkad massaved eller om jag just den aktuella vintern skulle arbeta med huggning av kolved,massaved eller timmer . I det senare fallet skulle också skulle timmersvans, bågsåg, yxa, barkjärn filas slipas o förberedas. De första två vintrarna i skogshuggarlivet hade åtminstone jag inte tillgång till någon motorsåg utan det var dessa redskap som gällde då.
Sedan hade min jämnårige farbror Ragnar o jag möjlighet att använda en motorsåg (Bebo) som vägde över 20 kilo. Eftersom denna såg var mycket ”otymplig o tung och att man också måste vända svärdet på sågen beroende på om man skulle fälla eller kapa träd så drog vi sågen på en träpulka mellan ”myrholmarna” nedanför Johannesberg för att endast fälla magra myrtallar. .
Stormyrsjön- Fagerkölen
I skogsarbetarbaracken vid Stormyrsjön bodde en vinter ett huggarlag 3-4 pers.samt ett körarlag
5 pers.m hästar samt kockan Aina (som lagade god o stärkande frukostar o middagar detta var ju rena lyxlivet när man var skogsarbetare) Baracken låg mycket vackert på en grusås intill sjön. Den finns ännu kvar men är numera ombyggd till sommarstuga.
Jag arbetade här som ”lastkarl och ”hjälpkörare” åt min far (jag hade skaffat arbetsbok för minderårig som jag fortfarande har kvar)
De som hade hästar hade var 5 e dag ”stalltur” vilket innebar att man masade sig upp från den sköna fårskinnsfällvärmen vid 03.30 för att gå ut till slallet och förbereda samtliga hästar för en hård arbetsdag. Då skulle dom ha vatten ,havre o hö samt ryktas och skötas om på bästa sätt. När det var gjort gick man åter till baracken för att göra upp eld i järnspisen och i bästa fall luta omkull sig en halvtimma till.
Då började Aina röra på sig inne i sitt ”kockarum” och kom in i stora rummet för att göra en stadig frukost för de körare o huggare som så smått började vakna ur sina över- o underslafar.
Frukosten kunde bestå av fläsk o bönor potatis bröd o mjölk mm
Denna fantastiska kvinna gjorde även i ordning matsäck åt oss för att ha med till skogs.
Sedan morgonbestyren var avklarade var det dags att spänna för hästarna till timmerdoningarna för att göra den 7-8 km färden upp till Fagerkölen dar avverkningsplatsen låg. Såvida det inte hade snöat (vilket det ofta gjorde denna vinter). Då spändes 2- 3 hästar framför en sk. halvplog för att ploga upp denna basväg hela vägen till Fagerkölen fram o åter.
Nåväl när man en vanlig timmerkörardag kom fram till Fagerkölen så kördes timmerdoningarna fram till den lastbänk som varje timmerkörare hade gjort i ordning åt sig.
Timmerkälkarna drogs isär och försågs med 2 st långa kraftiga slanor (t.ex. om man den dagen skulle köra dubbla kastar massaved) Vid timmertransport blev det förutum timmer i bottenvarven endast en kast med massavedbitar ovanpå.
Sedan spändes hästen för en släpkälke som man transporterade det vinter- o sommarhuggna virket på fram till lastbänken. Det blev åtskilliga släpvändor innan timmerdoningen var färdiglastad.Jag tror att det var i febr. månad denna vinter då det hade snöat så mycket att hästarna inte kunde ta sig fram till platsen där man anade att det fanns ett tungt björkvedres eller några timmerstockar under den djupa snön. Hästarna hängde upp sig på magarna i snön och kunde inte få hågot markfäste. Då fick körarna skotta vägar så att hästarna skulle ta sig fram till dessa res.
Och naturligtvis låg den grövsta tunga björkstocken fastfrusen längst ner i mossan
Vid kaffe o matpausar var man som vanligt noga med att hästarna skulle få sitt täcke över sin svettiga rygg och att dom skulle få hö o havre att tugga i sig. (vatten fick dom klara sig utan eftersom det inte fanns på berget) Dom brukade slicka i sig lite snö om törsten blev för svår.
Vi huggare o körare letade upp någon gammal tjärvedstubbe att göra upp eld vid och som vi kunde värma (åtminstone framsidan av kroppen mot) Några vilkojor fanns inte så några längre vilopausar blev det inte åtminstone när det var 25-30 grader kallt( vid 35 grader o kallare blev det kojdag då man höll hästarna inne o skogsarbetarna satt inne i baracken o spelade kort o eldade.)
När timmerdoningarna var färdiglastade någon gång på sena eftermiddagen var det dags att spänna för hästarna framför dessa igen och att under många försök få hästarna att rycka igång den tunga fastfrusna timmeforan för att när skymningen föll komma åter ner till avlägget vid Stormyrsjön där allt timmer o massaved skulle sorteras för att ”tummarna” skulle kunna göra sitt jobb när dom kom någon gån gång före islossningen. Sedan blev det som vanligt installation av av hästar i stallarna och förberedelse för nästa dag.
Se bild
Härbacken (varför platsen heter så är nog beroende på att gränsen till Norge gick här på den tiden då det var lite stridigheter med Norge j.f.r Kårböle skans)
Vid Härbacken fanns det en skogsarbetarbarack som var flyttbar liksom häststallarna.
Denna plats ligger intill Ängraån ca 10 km från Mesebodarna. Här arbetade 3-4 hästkörare (Jag hade ansvaret för en egen häst när vi bodde här) mestadels med att med släp eller släprede köra fram sommarhugget virke till skogsbilväg. Det var inte så lång virkestransportväg (ca 2-3 km)till skogsbilvägen här och då kunde man gå in i skogsarbetarbaracken o äta mitt på dagen.( Det fanns inget som hette lunch på den tiden)
De huggare (2-4 st) som då fortfarande arbetade med timmersvans, bågsåg o yxa men som i slutet av denna vinter fick prova på att använda sig av de lite modernare motorsågarna (X- Raket o liknande fabrikat). Att använda sig av sådana underlättade arbetet avsevärt eftersom dessa sågar vägde bara 10-15 kg. (Jfr Bebosågen som vägde drygt 20 kg)
En av huggarna (Plånborg) levde som eremit året om i denna barack och när vi andra åkte hem till tex storhelger (jul,påsk etc) var han alltid kvar i denna barack som fungerade som hans hem. Han fick då ansvaret för hästarna som blev hans bästa sällskap vid dessa helger.
För min egen del har jag några särskilda minnen som jag sammankopplar med Härbacken
1. Otroligt vackra skidturer i fullmånesken från Mesebodarna över myrarna ner mot Härbacken nästan i alltid sträng kyla när man sent på söndagkvällarna klev av postbussen som gick mot Sveg och stannade till vid Mesebodarna för att släppa av mig i vinterkyla o mörker
2 Jag hade en fruktansvärd tandvärk denna vinter som jag på olika sätt (utom tandläkarbesök) försökte bota med snus magnesyl mm . Till slut sprack den onda tanden och då gick värken över..
Några spår efter var dessa barackbyggnader o stallar finns inte längre kvar på denna plats
Mesebodarna
Denna plats och byggnader som ägdes av Johan Vester i Kårböle ligger intill vägen mellan Kårböle -Sveg (nästan vid Härjedalsgränsen)
Här bodde vi hästkörarlag en vinter i ”fäxkammarn” och vinter 2 bodde vi i ”mangårds-byggninga” som fortfarande finns kvar. Något huggarlag fanns inte med här utan här körde vi endast sommarhugget virke. De huggare som då fanns på dessa trakter då var 2 ”krigströtta”
finnar (Viala o Pekka) som bodde vid det väglösa Storberget ca 1/2 mil norr om Mesebodarna. Dessa finnar hade fruktansvärda krigsminnen att försöka glömma med tungt skogsarbetarslit o brännvin(en av dessa hade mist hela sin familj i det Finska vinterkriget).När han fått lite sprit i kroppen brukade han berätta obehgliga krigsminnen T.ex. när han låg i djup snö och sköt på ryssar och hans ryggsäck och ena fot stack upp ovanför snön och blev genomborrade av ryska kulsprutesalvor. Han klarade sig tack vare att han låg som död i den djupa snön.(Brukade tänka på honom här jag läste Väinö Linnas beskrivning av detta krig i boken o filmen Okänd soldat.
Dessa finnar kom nästan varje lördagseftermiddag vandrande från Storberget (det var halv arbetsdag på lördagarna den tiden) för att kliva på postbussen från Sveg för att åka till Ljusdals stadshotell för att ta sig en rejäl lördagsfylla. På söndagskvällen kom dom trötta åter i retur till Mesebodarna och då dom vanligen var för bakfulla o trötta för att orka gå tillbaka till Storberget på söndagskvällen. Alltså fick dom då sova av sig ruset i någon tom slaf vid vår skogskoja som en en råttfamilj byggt bo i (upptäckte vi senare ) .Dessa herrar bodde under många år vid Storberget och var dom tog vägen sedan vet jag inte.
Knabbaracken vid Mesebodarna
En vinter bodde vi i Knabbaracken som låg någon km söder om Mesebodarna.
Där bodde eremiten Mört- Pelle.(ca 1,5 m lång) Vi övriga skogsarbetare var väl inte världens renligaste men Mört-Pelle hade absolut inte något stort förtroende för tvål o vatten, möjligen gjorde han en snabb avtvättning till jul- o midsommar. Han var en mycket snäll o timid person som inte gjorde en fluga förnär. Han levde i skogskojor året om och jag tror inte att han inte hade några som helst anhöriga. Han kämpade på med sin timmersvans, bågsåg, barkjärn och storyxa på accord med timmer o massavedhuggning året om (sannolikt fick han väl några kronor i månaden av Marma Långrör men någon pensionersättning hade han nog inte) Jag gissar att han då var ca. 65- 70 årsåldern.
Johannesberg
Detta var min farfars fars berg (Johannes Elofsson Grankvist som kom till Hälsingeskogarna från Gräsmark /Östmark i Värmland men det är en annan historia)
Här bodde jag o mina farbröder Folke o Ragnar o faster Siv samt farmor Märta ( som alltid hade ett gott humör och lagade god mat åt oss ) en vinter i slutet av av 50-talet. Vi hade 2-3 hästar som vi körde timmer o massaved från Johannes berg samt myrholmarna runt om detta berg. Byggnaderna på Johannesberg hade då annu inte fått någon elanslutning utan det gällde då att morgon o kväll att få fyr på stalllyktor, fotogengaslyktor. eldstäder etc, för att allt skulle fungera före o efter arbetsdagen. Denna vinter som också var mycket kall o snörik ställde till många problem för oss som bodde på Johannesberg. Bla frös vattenledningen som gick från en källa några hundra meter från huset. Då fick alla hjälpas åt att forsla vatten i träkar från ”Storsvängen” där det fanns en öppen källa i skarp motlut ca 1 km. upp till Johannesberg för att förse både hästar, kor o oss övriga som vi då fick klart för oss hur viktigt det var med denna vara. Jag tror att dom som fick slita mest med denna vattentransport var farmor Märta o dottern Siv eftersom vi skogsarbetare var ute i skogarna hela dagarna. Men farmor tog dessa ”småproblem”med ro. Hon hade varit med om betydligt värre saker under sin levnad på Johannesberg T.ex vintern 1929 när hela boningshuset brann ner och då hon var ensam med 4 barn (min far Gunnar var då 13 år) framför ett totalt nedbrunnet hus när min farfar som hade varit ute på skogsarbete kom hem. Gudskelov så klarades ”fäxbyggninga” från branden och då fick man flytta in dit där det också fanns kor o häst som man fick lite värme av..
Kårböleskog o Borrberget
I Kårböleskog bodde vi i fam Nilssons ”fäxbyggning”.och körde vinterhuggen hal massaved vid Borrberget som låg ca 3-4 km från Kårböleskog. Att min nästan jämnårige farbror Ragnar o jag överlevde denna släpkörning var nog ett under. Så många olyckstillbud som det var i detta branta berg under denna vinter. Bla en gång när jag hade lastat en släpfora med nybarkade hala massavedbitar högst upp i detta berg (som på vissa ställen stupade nästan lodrätt ner) På väg nedför den slingriga släpvägen lossnade de kedjor som jag hade ”björnat” fast lasten med. Alla massavedbitar åkte med dunder o brak rakt mot bakdelen av hästen Rölle så gjorde även jag. En normal häst skulle ”tagit i sken”nedför berget men det gjorde inte förståndiga Rölle som hästen hette. Han tvärstannade och undrade säkert vad pojkfan höll på med Jag förstod då att pappa Gunnar hade försett mig med denna häst som säkert hade bättre förstånd än den 16 årige köraren.
Grönsinka
Körningen vid Kårböleskog räckte inte hela vintern och då var det bara att packa ihop och flytta till nästa arbetsplats. Alla höknippen, havresäckar hinkar, fällar kläder etc,packades ihop på ett släprede en vinterdag i mitten av febr. (tror jag) och sedan kördes denna fora av mig till Grönsinkan som då låg i väglöst område någon mil från Laforsen mot Finneby. Jag kom fram sent på eftermiddagen till denna koja som inte direkt hade någon lyxstandard.Från någon annan arbetsplats anlände Anders Strömberg samt pappa Gunnar som där tog hand om hästen Rölle.
Första natten gick nog åt att avlösa varandra vid spisen för att få någorlunda värme i kojan. men trots att jag låg mellan två fällar fullt påklädd samt med en motorhuva på huvudet så frös jag ordentligt denna första natt. På morgonen när fotogenlampan tändes såg vi att väggarna var fulla av rimfrost
I detta område körde Pappa Gunnar o Anders kol- o massaved .Jag arbetade med kolvedhuggning under dagarna här (kolningsperioden i Sverige var nog mestadels avslutad men den kolved som höggs såldes nog mest som just ved.) .
Eftersom jag tidigare hade tjänat ihop till min första moped fick jag användning för den här (åtminstone när basvägen fram till landsvägen var upplogad.)
Jag tyckte att det var så fantastiskt att få dra iväg från denna gudsförgätna plats hem till Veckebo någon lördagseftermiddag även om det var 25-30 grader kallt. Jag var ordentligt påpälsad när jag åkte på dessa turer mellan Grönsinkan-Veckebo. Dessutom hade man strut för ansiktet på den tiden. Vad jag minns så frös jag inte. Enskogen och Finneby var de platser där det fanns lanthandelbodar som man närmast kunde proviantera vid.
Stranna i Kårböle
Pappa Gunnar o jag bodde i fäxbyggninga hos Jakobssons i Stranna. Varje morgon o kväll måste vi ta oss den osäkra vägen över älven till o från avverkningsplatsen Några oväsäntliga minnen från denna plats var radioprogrammet ”smokerings” med Leif Anderssons hesa röst på söndagskvällarna.En söndagkväll när jag hade radion på meddlade man att en sk. Flygande Tunna J29 störtat vid Morvall.
Jakobssons hade en söt dotter som jag sneglade åt ibland. Om hon var intresserad av mig vet jag inte Men på den tiden var jag nog mera intresserad av mopeder o motorcyklar än flickor
Hemma i Käcks
Det var lite avbrott i det tunga skogsarbetarlivet när jag på lördagseftermiddagarna åkte hem till Käcksgården men dessa lördagseftermiddagar o söndagar ängnaders åt att köra hem hö från de utspridda ladorna till ”fäxbotten” för att underlätta för de hemmavarande kvinnor o äldre som skötte mjölkkor, får, grisar, mm
I bästa fall kunde det bli tid till lite dans med flickor o samvaro med kompisar senare på lördagskvällen.
Morfar Mårten som i slutet av 50-talet hade kört slut på sin kropp både fysisk o psykisk och deppade ihop totalt när han inte längre orkade med det tunga jord-o skogsarbetarlivet,men han ändå såg hur mycket det fanns att göra på gården. Han försökte att göra slut på sitt liv en tidig vårmorgon genom att ”stånga in sitt huvud i en tallriksharv som stog uppställd vid sommarfäxet.där vi hittade honom liggande medvetslös i gräset. Han dog samtidigt som jag körde traktor med självbindare på Grevtäckta en höstdag 1958. (konstigt att sammankoppla dessa händelser)
20 -30 årsåldern
Lumparlivet skedde för min del 1960 och det var inget större problem för min del eftersom jag hade erfarenhet av hårt skogarbetarliv och det lika hårda fysiska livet på I 5 blev inget större bekymmer för mig. Dessutom hittade jag mycket trevliga lumparkompisar där och sammanhållningen hos oss på 7 e kompaniet var total.
Dock råkade jag här ut för en händelse i samband med slutövningen på en tältmanöver någonstans i fjällvärden som gjorde att jag så småningom att få ändra mina o mina fäders planer att bli bonde i Käcks fick ändras. Jag fick här min första lungpunktering och efter några dygn med hög feber i ett 20 mannatält transporterades jag med bandvagn till I 5 s sjukstuga där jag låg kvar när mina lumparkompisar muckade. Det kändes inte så bra.
När jag så småningom kom tillbaka till Käcks arbetade jag förutom det vanliga sysslorna vid gården, några år för Skogsägareföreningen (Mellanskog heter det nu) samt div.andra arbeten.
Men tyvärr blev det flera lungpunkteringar, och dessutom diskbråck o isias som jag fått genom att jag arbetat på helt galet sätt när jag arbetade i skogen.
Här genomgick jag min största livskris hittills och mina svartaste dagar. På grund av att mina lungor kollapsade gång på gång så var jag säker på att jag inte skulle leva så länge….
Men det gjorde jag och så småningom lärde jag mig hur viktigt det var med kroppsrörelser (yoga) och att arbeta på rätt sätt och efter ett antal lungpunkterningar så kom jag ”tillbaka till livet” igen. .Detta hände när när jag var 20 år
Men …..
………………………………………..
När jag hade kommit hit i denna sammanfattning om mitt liv så hände följande den 1 oktober 2012 när jag som vanligt skulle åka till Lassekrog för att röja ungskog och sly.
Jag kände att jag fick en stark huvudvärk och då tyckte Bissan att jag skulle stanna hemma åtminstone denna dag vilket jag gjorde.
Men det blev inte bara denna dag som jag skulle stanna hemma från skogsröjning mm.
utan det kom att dröja nästan 5 år innan jag kände för att fortsätta med denna berättelse om mitt liv
Orsaken till denna huvudvärk som började den 1 oktober 2012 och som pågick denna oktobervecka
visade sig vara en stroke vilket man så småningom såg när läkarna lyssnade på Bissan och man då gjorde en magnetröntgen av mitt huvud.
Själv trodde jag nog att det inte var någon större fara då någon läkare tyckte att jag kunde lämna sjukhuset vilket jag också gjorde. Men då förstod jag att det inte var som det skulle eftersom jag hade stora svårigheter att hitta hem. Och jag som arbetat vid sjukhuset i många år också kände till
alla skrymslen o vrår och nu inte ens nästan hittade hem.
När jag så småningom erkände för mig själv att något var fel var vid ett besök vid Hudiksvalls Hälsocentral då det brände till i alla fingrar o tår och jag måste stödja mig mot närmaste vägg för att inte falla omkull. Det var myckligt obehagligt.
Efter denna stroke kom det att försvinna mycket ur mitt minne av de händelser som jag varit med om mellan 20 till 75 årsåldern men lite finns kvar så jag fortsätter även om det kan bli lite rörigt.
Jag träffade en kvinna (Barbro) och med henne fick jag en förtjusande dotter Hanna
Efter något år träffade jag Bissan som jag blev störtförälskad i och jag brukar jämföra denna förälskelse med paret i filmen Gudfadern
Med henne fick jag sonen Lars samt bonusdottern Catarina
Nu har familjen utökats med barnbarnen Loke o Freja samt Catarinas son Lex och
samt Hannahs barn Otis och Dion…..forts följer
30- 50 årsåldern
…
50-70 årsåldern
…
80-år
Nu när jag skriver detta är jag 80 sedan 4 dagar tillbaka
och mina ögonbörjar bli trötta så jag vet inte om det blir någon
fortsättning på denna beråttelse