Några av mina ljusa minnen från Johannesberg

 Johannes Elofsson Grankvist, född 10 juli 1846, Bälgmarkstorp, Gräsmark, Värmland, var Pers far. Han var född och uppvuxen på ett bruk i Gräsmark. Far; Elof Elofsson, född 1810 och mor Britta Håkansdotter, född 1815. Johannes hade åtta syskon.

 Eftersom arbetstillfällen på bruken sinade begav sig Johannes norrut till Hälsingland där inkomstmöjligheter fanns i skogsbruket.

Johannes träffade då Karin Andersdotter från Kårböleskog och de fick fem barn; Per, Viktor och dottern Hilma samt ett tvillingpar som dog mycket unga.

 Per och Viktor fick överta Torpet och Johannesberg (uppkallat efter Johannes?) 

I källaren på Johannesberg finns ett årtal inristat – 1891 tror jag. Då var alltså Johannes ca 45 år och då bör det vara han som byggde upp Johannesberg. Innan dess bör platsen redan tidigare varit befolkad då det finns spår av tidigare bosättning.

 Som jag minns Johannesberg blev jag mycket besviken när elströmmen kom till gården på 50-talet då jag tyckte det var så mysigt med skenet från karbidlamporna. Det var spännande att se skuggorna av både tomtar och oknytt på väg till dasset en mörk och kall vinterkväll.

 De djur som jag minns fanns på Johanneberg var ju hästen, kossorna, kalvarna och grisarna och så katten så klart som alltid fick en mjölkskvätt av Märta när hon mjölkade korna.

Före min tid hade man även får och höns – allt för ett självhushåll med elva barn. Folke berättade att Per var en tusenkonstnär vad gällde jordbruk/skogsbruk och snickerier, men det fanns även en smedja strax bortom lidret där han smidde det som behövdes. Dessutom tillverkade han barnensskor.

Branden, när boningshuset brann ner till aska, bör ha inträffat omkring 1931 eftersom pigan i huset räddade Aina som låg i barnvagn och som då kanske var ett eller två år. Per som då befann sig på skogsarbete – på den tiden bodde man långa perioder i skogskojor – visste inget om katastrofen förrän han kom hem och fann huset i ruiner. Barnen hade då utackorderats till familjer i angränsade gårdar.

Korna gick ju fritt i skogen på sommaren och jag kan ännu hör Märta kauka på korna (locka på korna på kvällen för mjölkning). Även hästarna fick semester på sommaren och släpptes lösa i skogen där dom hittade andra kompisar. Sedan var de svåra att hitta igen och att dessutom locka hem till gården igen kunde vara tidsödande.

 Elsa har berättat att när hon var mycket ung och blev svårt sjuk och tvingades besöka ett sjukhus. Då fick hon låna en cykel av Per och Märta för att cykla till Ljusdal, 7 mil, för att träffa en läkare.

 Så småningom fanns en batteridriven radio på Johannesbergoch enligt Sigrid tyckte Per om att lyssna på gammeldans musik på lördagkvällarna. När batteriet tog slut måste det skickas till Los för uppladdning och då var man utan radio i gissningsvis minst en vecka.

 När våra mödrar blev dansmogna, vilket inträffade i tidig ålder antar jag, fick dom, innan hårlockarna krullats med spiskroken, cykla till Kårböle, 1,5 mil, för att bli uppbjudna på dansbanan. Efter hemfärden på natten (tidig morgon) i starkt motlut, blev de många gånger anmodade av Märta att mjölka korna innan andra sysslor. 

Husförhör på Johannesberg

Märta har berättat att det var lite nervöst inför dessa besök – allt skulle var i ordning. Aina minns ett besök av prästen och hans fru och då samlades man i salen – ett rum som endast fick besökas vid högtidliga tillfällen som t ex vid jul. Det går ju att föreställa sig vilka kakfat – med minst sju sorters kakor – och med Märtas nybakade daschter och varma färska bullar som dukades upp vid sådana tillfällen

 

Bosse