Försäkringsbreven
Både Johannesberg 1 och 2 får brandförsäkring 1876. Men de första föräkringsbreven har ingen arrendator namngiven på ställena, det är James Dickson, som varande ägare, som undertecknar handlingarna (eller någon i hans ställe). Dickson undertecknar försäkringen redan året innan, i oktober 1875.
No 2 har ett lägre försäkringsbelopp än nr 1, 2550 kronor resp. 4380 kr. Framför allt är bostadshuset lägre värderat. Arealen omfattar 2 öres 12 penningland.
No 2 försäkras därefter år 1914 för 4 500 kr, fortfarande av Marma AB. Sammaledes år 1923 med försäkringssumman 8 700 kr. Då kallas stället Skojekarsvall eller Skogskarsvall (det senare som en slags normering av dialektordet, Karsvall är ju en grannby och jag tror att ’skojen’ är hälsingemål för ’skogen’, men som norrbottning är jag lite försiktig med att säga något bestämt om hälsingarnas dialekter).
1929 försäkras lösöret för 7 500 kr och handlingen undertecknas då av Mårten Norell. På en sida i försäkringsbrevet antecknas att försäkringen 1932 övergick till Oscar Norell.
1931 försäkras no 2 för 12 600 av Oscar Norell, hemmansägare. Tydligen är det nu friköpt.
1944, det sista försäkringsbrevet, samma försäkringsbelopp 12 600 kr, undertecknad av Victor Vidinger, hemmansägare.
Johannesberg no 1
Vad gäller släktgården no 1 försäkras den alltså första gången 1876 och James Dickson undertecknar pappren. Dickson var verkligen inte vem som helst, i den tidiga industrialismens historia har han en minst sagt beryktad roll. ”När tillgången på skog började tryta i Svealand förflyttade Dicksons sin verksamhet till Norrland. Egendomarna i Värmland såldes med god vinst. Väldiga områden förvärvades i Ljusnans och Ljungans älvdalar. Sågverk anlades i Matfors, Gideå, Norrfors och Baggböle där man kunde utnyttja vattenkraften i älvarnas nedersta forsar.”
Citatet kommer ur en essä av författaren och historikern Göran Hägg:
Ordet ”baggböleri” är kanske inte så bekant längre, men det handlar om en by i Västerbotten och baggböleri blev begreppet för den hänsynslösa exploatering, för att inte säga stöld som de tidiga skogsbolagen ägnade sig åt, främst av kronoskogarna. Sveriges största rättsprocess någonsin kom att handla om detta tjuveri, och staten förlorade faktiskt. Men även det finns belyst i Häggs artikel. Det intressanta med historia är hur människor och öden länkas ihop, som att dina förfäders mark en gång ägts av denne James Dickson, ett historiskt namn, fast kanske inte så ärofyllt.
Ja, det var en utvikning, kanske kände du redan till detta, men orden far iväg när man skriver. Jag har kopierat flertalet av försäkringsbreven gällande no 1 och skickar dem brevledes, att följa dem är en intressant läsning och jag ger bara några kommentarer här.
Det första försäkringen, från 1876 har en försäkringssumma för ladugården som är högre än för boningshuset, men man ser också att det är en hel liten gårdsanläggning och att man hade djur är ju uppenbart, man hade också en del mark, det är inte närmare beskrivet vilken slags mark, ofta anlades skogstorpen på väldigt arbetskrävande mark om man ville nyodla. Men jag vet ingenting bestämt i detta fall, myrmark var mer tillgänglig än sandmo, men krävde väldiga utdikningar och stor tillförsel av gödsel (inte minst den dyra konstgödseln) när väl åkermarken var erövrad. Man ser också att byggnaderna ibland är nya och överlag i gott skick.
1883 undertecknar Johannes Grankvist ett försäkringsbrev för lösöre om 1000 kr.
1912 undertecknar han nästa försäkring, om 6710 kr, likaledes för lösöre. I detta ingår även kreatur, och jag tror att det handlar om kor, det var mer ovanligt att arrendatorerna ägde en häst, även om det förekom. Hästar var dyra på alla sätt, ffa krävde de bra och dyrt foder och man lånade ofta häst sinsemellan (slipsten var en annan investering som ofta också delades, den var – för oss – oanat dyr att anskaffa).
Men det är i bilagan till försäkringen som man kommer lite närmare den familj som bodde där. Man kan se hur hemmet såg ut, det fanns byrå och en orgel (högt värderad), det fanns skrivbord och symaskin, velocipeder (cyklar) och gevär. De torpare som hade ställen på krono- eller bolagsskogar hade ofta en slags jakträtt, men bara på småvilt, älgar och annat storvilt tillhörde markägaren. Den här tiden var det dock väldigt ont om älg, den var nästan utrotat under 1800-talet, just pga hårt jakttryck. Nu kan man också se att man skaffat häst, hela tre hästar är försäkrade, det har troligen koppling till att man hade tagit på sig omfattande körslor (transporter) i skogsbruket. Även Johannesberg 2 har hästar, enligt försäkringen som Mårten Norell tecknade 1929.
Allt som allt ser man tecken på ett visst välstånd.
Försäkringsbrevet från 1926 visar på dramatik. Det är nu Per Grankvist som undertecknar och på sida två finns anteckningen ”1929 d. 20/3 utgår genom brand egendom för 3400 kr. återstående försäkr.värde kr 5200 kr. Ansvarsbelopp kr 5200.”
Vad som brunnit framgår inte, men inventarielistan är bantad. Det man lägger märke till är att någon i familjen också var skomakare. En skomakarmaskin tas upp till ett värde av 250 kr.
1931 års försäkringsbrev tecknas också av Per Grankvist och omtaxeras 1947, intill står anteckningen ”1948 den 15/1 dödsbo”. Per G. avled ju 1947.