Såsom jag minns eller hört berättats om Johannesberg och hur jag upplevde min uppväxt där
Hur och när släkten kom till Johannesberg hänvisar jag till vad Bosse forskat fram och vad jag tidigare skrivit om detta.
Det fanns ingen uppodlad mark när farfar kom till gården, men han slet med hacka och spade för att så småningom kunna börja odla. Om jag inte minns fel så hade vi 7 tunnland när jag bodde hemma.
Ovisst hur gammal gården är, men förmodligen slutet på 1700-talet eller början på 1800-talet.
Mamma började som piga till farmor o farfar och träffade pappa. Dom gifte sig och fick elva barn. Alla utom Ragnar är födda i kammaren på Johannesberg. Ragnar föddes på BB i Ljusdal.
Det har berättats att när det var dags att föda kallades tant Mona i Borrsjö hem eller i bästa fall barnmorskan i Los. Mamma förberedde förlossningen med att bädda rent i sängen, sätta på en kittel med vatten att koka och kanske hon också hann baka en sockerkaka. Sedan var det bara att lägga sig i den renbäddade sängen och invänta tant Mona eller barnmorskan.
På gården hade vi tre ibland fyra kor, någon kalv, en gris, några får, en häst. Jag minns en ko som hette Krona, hon sparkade så väldigt när vi skulle mjölka henne, så vi fick binda hennes ben med en rem. Det har också funnits höns på gården. Och naturligtvis katter. Pappa och Folke var de som mest ömmade för katterna.
Pappa körde timmer och jobbade med skogsarbete för att få inkomster. Han var också med på flottning av timmer.
Det var ju en stor händelse när det blev elektrifierat 1955/56?. Före den hade vi fotogenlampor och lampor som fylldes med rödsprit. En gång exploderade en rödspritlampa. Gunnar, som just då var hemma, tog lampan med sina bara händer och slängde ut den. Han fick hemska brännblåsor på händerna. Sedan hade vi lyktor som fylldes med karbid. Dessa lyktor gav ett skarpt, genomträngande ljus, inget mysljus precis, men ett för mamma mycket bättre ljus, när hon skulle sitta där i kökshörnan och sy på Singer symaskin. Hon sydde alla kläder till oss barn och det var nog mera vanligt att det var gamla plagg som fick en ny design än att det var av ett nyinköpt tyg.
En annan viktig händelse var ju att vi fick vatten och slask indraget, var nog också 1955/56. Folke o Ragnar slet hårt med grävningen.
En vanlig vardag : Mamma uppe först, senast sex. Hon gjorde eld i spisen, satte på kaffepannan och satte sig vid lillbordet och drack sitt morgonkaffe med grädde och på fat och en sockerbit. Sedan gick hon ut till fäxet och gjorde första stöket, utfodring till korna och ge grisen.
Sedan in, väcka barn som skulle till skolan, lagade vetemjölsgröt med smöröga eller sluring (sluring var havregryn kokt i mjölk och blandades med blåbärsylt).
Sedan var det dags för andra stöket, då skulle korna mjölkas och ryktas och det skulle göras rent i båsarna och ”tröfall” (dyngrännan).
Vi åt middag vid 12-tiden och stekt fläsk med sås var en vanligt förekommande rätt, eftersom vi hade stora träkar i boa med insaltat fläsk. På söndagarna var det alltid efterrätt och råskalad potatis och liten duk på bordet. Vi fick alltid god mat, inga grönsaker, men egenodlade rotfrukter och det var alltid rikligt, potatiskastrullen var jättestor. Vid matbordet tilläts inget flams och trams. Pappa behövde bara lyfta på glasögonen och titta på oss barn, så förstod vi att uppföra oss. Men Ragnar som var en spelevink av stora mått, brukade ofta gå från matbordet tidigt (det var inte krav på att sitta kvar vid matbordet till alla ätit upp) ställde sig i skafferiet (numera badrum) och gjorde grimaser till Siw och mig så vi hade all möda i världen att hålla oss för skratt. Ragnar, en riktig liten luring redan då!
Kaffepannan stod för jämnan på spisen och mamma hann nog med flera koppar innan det var dags för eftermiddagskaffe med darster.
Vid tretiden var det dags för eftermiddagens första stöket i fäxet igen, utfodring. Vid femtiden andra stöket, utfodring, mjölkning och mockning. Sedan skulle mjölken separeras och vi barn fick ”supen” av mamma, dvs nyseparerad, varm mjölk!
Till kvällsmat var det något uppstekt, pannkaka, gröt eller välling.
Kl 19.00 var det dagsnyheter på radion, då blev vi barn tillsagda att vara tysta så mamma o pappa kunde höra nyheterna. Något som man som barn inte kunde förstå att det var så viktigt.
Efter alla dagliga sysslor brukade mamma sitta vid spinnrocken eller sitta och sticka. Pappa kunde läsa Jordbrukarnas föreningsblad, den enda tidning som då fanns hemma.
Jag minns också att pappa följde kriget genom att lyssna på radion och på en karta markera med knappnålar hur kriget utvecklade sig i världen.
I tidig ålder fick vi alla hjälpa till med de alldagliga sysslorna, bära in ved, göra upp eld i kamin, städa, diska och torka disk. Mamma var mycket generös med att ge berömmande ord för vad vi utfört, men naturligtvis fick vi också veta det motsatta när vi slarvat. Vi fick också mycket tidigt lära oss mjölka korna, jag tror jag var sju och mina systrar var säkert inte äldre.
Folke gick alltid i pappas fotspår och fick både se och lära sig hur mycket som krävdes för att sköta en gård, vilket han i mycket unga år fick erfara. Folke var inte fyllda 14 när pappa dog och Ragnar var sju. Ragnar blev ju också tidigt insatt i jordbruksarbetet av Folke.
1929 i mars månad brann boningshuset ner till grunden. Branden började på vinden och berodde på en spricka i muren. Den upptäcktes av Gunnar, Astrid o Sigrid som höll på att göra sig i ordning för att gå till skolan. De sprang och hämtade mamma, som var i fäxet. Branden utvecklade sig väldigt snabbt, inget gick att rädda. I sista stund blev Aina, som då var sju månader och låg i vaggan, räddad av en piga som vi då hade. När pappa så småningom kom hem, han jobbade och bodde i en koja i skogen, möttes han av ruiner. Fäxkammaren blev nu familjens bostad. Grannarna ställde upp med förnödenheter och tog även hand om barnen från början. Det blev naturligtvis en mycket svår period som nu följde för mamma och pappa. Men med skogsbolaget Marma Långrörs hjälp, byggdes ett nytt hus upp i rask takt. Det nya boningshuset stod klart i slutet på året, så julen kunde firas i det nya huset.
Min pappa: Jag var 11 år när pappa gick bort så mina minnen med honom är begränsade och lite diffusa. Jag upplevde honom som en gammal man, som man hade respekt för, respekt på ett positivt sätt. Han var ofta sjuk, influensa och lunginflammation. Det förekom ingen alkohol i hemmet, men jag minns att pappa hade cognac som han ibland tog när han var förkyld. Pappa tog saker och ting i lugn takt. Han var mycket noggrann i allt han företog sig och gjorde. Att raka sig var ingen quick fix. Det fick ta sin tid med rakkniven framför rakspegeln. Och med nyrakade, lena kinder hände det nog att han gick fram till mamma, som ofta stod vid spisen, nöp henne lite kärleksfullt i stjärten och gav henne en rakpuss.
När man någon gång fick se pappa uppklädd i sin kritstrecksrandiga kostym (finns fortfarande kvar på Johannesberg) , typ när det var något kalas, eller när han skulle till Los och rösta, var det som att se en främmande person, en stilig man. På vintern hade pappa vadmalsbyxor, som mamma sydde, och på sommaren blåbyxor. Mitt intryck idag om pappa är att han var seriös och samvetsgrann. Jag har aldrig hört pappa bli arg, men jag vet genom mina äldre syskon att han kunde ha ett mycket hett temperament och svordomarna kunde hagla när det krånglade något med hästen eller slåttermaskin o dyl. Då kom Granqvisthumöret fram! När han inte var ute på åkern eller i skogen, tillbringade han mycket tid vid skomakarbänken eller i smedjan.
Något högst personligt jag fick uppleva med pappa var när jag var 10 år, hade haft charlakansfeber och fick äggvita som dessvärre gjorde så att jag blev urinförgiftad. Jag började krampa, låg uppe på lillrummet, pappa höll i mina armar och ben och sa: ”hör du svalorna Tette (pappas smeknamn på mig) det kommer att bli bra ska du se”. Han förstod att det var akut, ringde för att få en taxi. Det fanns fem taxichaufförer i Los på den tiden, endast en var anträffbar, och han sa till pappa att han var inte helt nykter. Men pappa ansåg att han inte hade något val, så denne inte helt nyktra chaufför körde de sju milen till Ljusdals sjukhus. Om inte pappa den gången hade tagit beslutet att ändå ta denna taxi, så hade jag nog inte idag suttit här och skrivit. Jag låg medvetslös i tre dygn, blev kvar på sjukhuset i tre månader. Men tack vare att två läkare var oense om att ta bort en njure på mig, så har jag två fullt friska. Tack pappa!
Pappa gillade att lyssna på Max Hansen och Karin Juel. Pappa var en god dansör. På lördgskvällen kunde mamma och han ta en svängom i köket till radions gammaldansmusik.
Min mamma: Den starkaste kvinna jag känner. Det finns inte ord för hur fantastisk jag tycker hon var. Föda 11 barn, det första, Gunnar, när hon var 18, och det sista, Ragnar, när hon var 41. Första åren på Johannesberg skötte hon också om farmor och farfar. Farmor satt i rullstol. Betänk, inget vatten inomhus, inga bekvämligheter i övrigt och små barn, tripp, trapp, trull och två åldriga personer som skulle skötas. Men mamma hade en förmåga att hinna med allt. Hon var gladlynt, snäll, kärleksfull och hade en positiv läggning. I det mörkaste kunde hon alltid se något ljust. Hennes ledord: ”man ska inte gräva ner sig, inte tro det värsta och det kommer å ordna sig”! Hon hade alltid tid för andra, oavsett vad hon höll på med. Ringde någon, sprang hon från fäxet och tog samtalet. Fanns inte på kartan att hon sa ”kan jag ringa senare”. Kom någon på besök, genast på med kaffepannan, och det gällde såväl grannar som nasare. De enda som inte bjöds på kaffe var nog ”Storfredriks” (zigenare sa vi på den tiden).
Trots att vi hade så mycket att sköta om på gården fick vi ofta ställa upp för någon granne som behövde hjälp. Mamma var väldigt noga med att man skulle hjälpa andra.
De motgångar som mamma fick genomleva var smärtsamma, inte minst branden, och pappa som ofta var sjuk, gjorde ju att inkomsterna sinade. Men vi syskon har talat om det många gånger och vi har aldrig hört mamma och pappa gräla om pengar.
Mamma, som så ung blev mamma och husmor, var duktig på det mesta. Laga god mat, baka gott (hennes darster var omtalade), sy, väva, karda ull, spinna, sticka, sy/sticka täcken. Först klippte hon fåret, så kardade hon ullen, sedan spann hon garnet och slutligen stickade hon vantar och strumpor till oss barn och sedermera till alla 22 barnbarn.
Mamma tyckte också om gammaldansmusik, särskilt Calle Jularbo, då spratt det i hennes dansben och Harry Brandelius tyckte hon om att höra sjunga. På äldre dar blev Sven Ingvars hennes idoler, hon sa att Sven-Erik Magnusson hade så ”fina ögen. Mamma hade en vacker sångröst, sjöng skillingtryck, och hon berättade att i unga år kunde hon spela cittra.
Trots att vårt hem låg ödsligt, upplevde jag inte att det var ödsligt, dels naturligtvis för att vi var flera syskon, men det var också ofta som det bodde skogskarlar i fäxkammaren. Och när dom skulle avlönas kom skogvaktare Zaccrisson från Kårböle, kamrer Pelle Vesterlund, också från Kårböle, och kassör Gunnar Svensson från Kårböleskog hem. Jag kan minnas hur de alla tre kom gående, skogvaktarn först, så kamrern som bar en stor, brun portfölj och sist kassören med kassaskrinet. Det tog nog en halv dag innan alla skogskarlar hade fått sina pengar. Och mamma bjöd naturligtvis på kaffe med darster. Jag tyckte det var spännande att sitta och lyssna på vad karlarna pratade om.
Något annat stort som hände när jag var barn var när självaste jordbruksministern med följe kom, kunde vara någon gång 1943/44. Det skulle planteras lärkträd . Pappa hade byggt bord och bänkar där träden skulle planteras, planthagen en bit upp på ”Vallvägen”. Där skulle serveras mat och dryck och det hade anlitats servitriser från Los. Först hade det kommit order om att potatisen skulle vara skalad, sedan kom kontraorder att den inte skulle skalas. Lärkträden kom att växa och trivas även på denna höjd, 510 m över havet, Hälsinglands högst bebyggda punkt.
Vi hade en meteorologisk station hemma. Det innebar att temperaturen skulle avläsas tre ggr om dagen, regn och snödjup mätas och journal föras som månadsvis skulle insändas till SMHI. För detta arbete hade vi på min tid 125 kr om året. Men om sanningen ska fram, så fuskades det nog lite (kan väl egentligen bara tala för mig själv) för på lördagskvällen när man skulle åka på dans så höftades det nog med både temperatur och nederbörd. Vem har sagt att man kan lita på SMH!
Mina syskon
Gunnar, 19 år äldre än jag, upplevde jag som en andra pappa när jag var barn, men lärde känna honom på ett annat sätt när jag blev äldre. En person som ingav respekt, kunnig på många plan, inte minst snickerier, historiskt intresserad, kvalitetsmedveten, snygg, höll på moralen.
Astrid, ekorrpigga, bruna ögon, lite mullig, rolig, kunde berätta fräcka historier som även passade barnaöron. Hon hade ett lyssnande öra för både vuxna och barn och visade sitt intresse för den person hon hade framför sig. Hon var också, som alla mina systrar, duktig på att laga mat och baka. Saknar att jag inte fick tillfälle att känna henne någon längre tid, hon dog när hon var 40 år.
Sigrid, den perfekta, höll strikt på seder och bruk och var klädmedveten. När hon kom hem till Johannesberg och hälsade på, var det med mer än en resväska och hattaskarna inte att förglömma. Hon tyckte om att ordna stora fester där det generöst bjöds på mat och dryck och dans och hålligång.
Svea, vacker, kvinnlig, kokett, ordningsam, tålmodig, utomordentligt duktig matlagerska. Svea var ju bara sjutton år när hon första gången flyttade till Stockholm. Så när hon skulle komma hem och hälsa på var det märkvärdigt värre, en stockholmsdam var hon ju nu. Oh, vad jag tyckte hon var vacker där hon kom i sin swagger och kilklackade skor. Svea fick jag ju lära känna väl under mina sju år som jag fick bo hos henne och Lennart, mitt andra hem.
Elsa, hade en konstnärlig ådra, poetisk och rolig, hade nog främst gener från den glada, roliga Wallbergssläkten. Som barn såg man fram emot när hon skulle komma hem och hälsa på. Hon hade så mycket spännande och roligt att berätta. Siw och jag satt hänförda och lyssnade. Elsa hade en stor förmåga att med små medel kunna fixa den godaste maten och det hemtrevligaste hemmet. Hon kunde sätta färg på den allra tråkigaste tillställningen. Jag upplevde att för Elsa fanns bara uppåt eller neråt, inget emellan.
Aina, som barn hörde jag mamma alltid säga: du Aina som är kvick i bena, spring och hämta … Och kvick måste hon ha varit i både armar och ben, så mycket som hon har hunnit med. Det har vi ju alla fått se resultat av på Johannesberg. Vilket fantastiskt arbete som Aina o Yngve där har nedlagt. Aina är en omhändertagande person, har en positiv läggning, kan roa med både sång och spex. Och att hon kan baka de godaste kakorna vet vi alla.
Gun, nu snackar vi dans,dans,dans och ärtiga kläder, det var prio ett när hon var ung, och är väl delvis fortfarande. Kanske dansen har avtagit av naturliga skäl, men ärtiga kläder det gäller fortfarande. Att hon utbildade sig till hårfrisörska kom inte som en överraskning för mig. Hon höll alltid på med sitt hår. Gun skulle aldrig kunna fuska med något, är näst intill pedant när det gäller städning. Hos henne kan man också få sitt lystmäte när det gäller goda kakor och god mat.
Folke, skulle jag kunna skriva ett långt kapitel om. Hans betydelse för hela familjen, när pappa gick bort, kan inte underskattas. Vid knappt fyllda 14 fick han axla pappas roll och ta ansvar, arbeta i skogen för att få inkomster. Vi var fyra som var under 16 år och något barnbidrag fanns inte då. Arbetsveckorna var minst sagt slitsamma för Folke, men när lördagskvällen kom, så var det vitskjortan och kostymen på för att åka på dans. Inget fick hindra honom, inte ens den gången när dragkedjan i byxgylfen gått sönder. Jag hjälpte honom att sätta ihop gylfen med säkerhetsnålar, så den kvällen var det säkert!!! Folke, som var en god dansör, var populär hos tjejerna. Det kan jag intyga, eftersom jag många gånger fick följa med honom på dans, men hemfärden fick jag oftast fixa själv, för då hade Folke någon tjej på kroken.
Folke var samhällsintresserad och engagerade sig politiskt, han var som pappa och mamma en sann och trogen socialdemokrat. Han tyckte om att jaga och fiska och snida. Ett annat stort intresse som Folke hade var blommor. Hans och Evas prunkande trädgård vid villan i Los blev allmänt beskådad och vitt omtalad och även föremål för ett stort reportage i Ljusdalsposten.
Siw, har jag mest minnen med. Det är ju bara två år mellan oss. Vi har delat allt från barnaåren, tonåren och till vuxenlivet. Siw var den söta, blonda, pigga flickan. Gillade upptåg, lekte hellre med killar, Ragnar och hans kompis Åke Norell från Borrsjö, än att vara inne och leka med dockor. Men en gång tyckte hon nog att leken blev lite väl häftig. Hon skulle vara en gris, som Ragnar och Åke skulle slakta och skålla. Men jag tror inte att dom satte skållningen i verket.
Annars bestod våra lekar av att spela kula, ibland hade vi bara stenar, vippa boll, ibland bara med mattrasnystan, och kurragömma förstås. Jag minns också att vi roade oss med något spel som hette ”Arnekvart”, påminde om brännboll, fast här hade vi pinnar. Siw var ofta sjuk när hon var liten och dessvärre var hon ju det hela livet. Men hon visade på en enastående kämpavilja och var trots alla sina krämpor en mycket gladlynt person och klagade aldrig. Hon var mycket huslig och pysslig, en gullig mamma. Min syster och bästa vän.
Ragnar, lillebror. Han fick nog utstå mycket när han var liten. Siw och jag körde med honom och var inte alltid så snälla mot honom. Vi skrämde honom, låste in honom på dass och i smedjan. Undra på att han började stamma, men lyckligtvis inget som blev bestående. Men när han blev lite äldre kunde han visa prov på sina fysiska krafter och ge uttryck för sitt temperament. En gång när han kom uppför trappan med ett stort vedfång, mötte han Siw och hon råkade bara peta på honom. Det skulle hon inte gjort, då tog han ett vedträ och slog henne i huvudet, så blodet sprutade. Siw fick inga bestående men.
Men oj vad roligt vi ändå hade med Ragnar. Han var snäll, spjuveraktig och ömsint. En gång när han hade varit på en skolresa och hade fått 5 kronor av mamma som fickpengar, så hade han sparat och köpt kaffe och korv som han gav till mamma när han kom hem. Liksom Elsa hade nog Ragnar mycket av det Wallbergska, lättsamma, gladlynta kynnet. Han kunde roa på många sätt, bjöd på sig själv. Han var den enda i syskonskaran som spelade något instrument, gitarr. Och han hade en vacker sångröst, tyckte om att sjunga visor av bl a Dan Andersson och Evert Taube. Han tyckte också om att dansa och var en mycket populär danskavaljer. Ragnar var liksom Folke samhällsintresserad, engagerade sig i socialdemokratiska partiet och arbetade inom kyrkan, bl a som kyrkvaktmästare.
Och till sist, jag då, Kerstin. Som liten var jag rultig och blyg. Tyckte mycket om att leka med dockor, ville gärna sitta för mig själv och ha lite lugn och ro. Inte mycket spring i bena då, till mammas förtret. Jag var trög på morgonen, mamma fick väcka mig flera gånger innan jag kom upp ur sängen, i motsats till Siw, som var pigg som en lärka. Jag gillade skolan och lismade nog mycket, ville gärna ha frökens gunst, vilket jag också fick. Hade fördel av att bli bästa kompis med frökens dotter, vilket gjorde att jag blev upptagen i ”jetgänget”, med dom coolaste, tuffaste killarna.
Som ung tonåring gick jag där i blåbärsskogen och drömde om att åka till Stockholm och få bli barnflicka hos skådespelaren Sven Lindberg för att få komma i närheten av honom, han var min stora idol. Nu blev det ju inte riktigt så, det närmaste jag kom honom var när vi möttes på ett övergångsställe vid Hornstull. Då var han en gammal, gammal man med käpp och stapplande steg. Men då hade jag ju sedan länge glömt honom och hade en annan idol, min drömprins från Falkenberg.
Jag är oerhört tacksam för att ha fått växa upp med så underbara föräldrar och syskon. Mina rötter på Johannesberg har verkligen varit och är rotfasta och har givit mig den trygghet jag har burit med mig och bär i livet. Jag kan fortfarande tack vare Aina och Yngves generositet och numera Erik och Lillemor, säga att jag åker hem när jag åker till Johannesberg. Dörren där är alltjämt öppen.
Kerstin/Tette